Touching from a distance - en blogg om tankar och känslor.

Vet ni vad. Jag stör mig något fruktansvärt på alla plastpåsar som hamnar i min ägo utan att jag märker det. Avskyr dem! De flyger runt som små prassliga löv och är bara i vägen. Jag glömmer alltid att ta med en påse när jag går och handlar. Så jag köper alltid en ny. Så oerhört onödigt. Från och med nu ska jag ändra mitt beteende. Bannemig. Och kanske slippa detta förstklassiga I-landsproblem?



Inte riktigt ok..

Jag är så oerhört lättad. Och jag är, på ett ungefär, 22750 ord lättare. Det är lätt att vara jag den när snöiga fredagen. I förmiddags skrev jag äntligen klart de nittioen artiklar som jag kämpat med i tre veckor. För ett jobb som jag visst inte riktigt hade utrymme för. Men som jag gjorde plats för och som jag skakigt seglade i mål med idag.

Det känns så ofantligt bra. Det är underbart veta att jag kan ju faktiskt, även fast jag aldrig egentligen trott det. Tror det knappt fortfarande, men blir påmind lite då och då. Idag blev jag det. Fler artiklar kommer jag såklart att skriva, men inte den här helgen i alla fall. Ikväll ska jag hem till mamma och äta sushi (jag skolas sakta men säkert in med denna mystiska maträtt, cirka tio år senare än de flesta andra.. mmvadgottdetärmedråfiskmuuuuumsdetärgottmedråfiskdetärdetdetärdet...)



Glömt varifrån. Sry.

Igår, idag och imorgon. Det kommer bli annorlunda nu. Jag är inte nitton längre. Och gud så tacksam jag är för att jag inte är nitton längre. Jag hade en bild av vad det var som jag egentligen ville vara. En bild i glas med alldeles för höga kontraster. Men så krashade den. Rakt in i en stenvägg. Och kvar är jag. Utan skal. Utan taggar. Bara en vanlig människa med en smula hopp om framtiden.

Tjugotvå är en bra ålder säger de. Men jag tror trettio är ännu bättre. Det droppar från taken och jag inser att jag är ännu en vår närmare framtiden. Närmare allt det där. Det är bra att leva. Det är det.

Idag och tre dagar framåt har jag det eminenta privilegiet att vakta och umgås med Misan och Nona medan resten av familjen är i Orsa och åker skidor. Klart jag också vill åka skidor, men ibland kallar plikten, och i det här fallet var det skolan som inte tillät något nedförsvischande för min del. Men jag har inte riktigt något problem med att ge dessa två små lite uppmärksamhet heller :-) Jag skriver och de ligger bredvid och såsar.

Hejsan hoppsan. Gissa vad? Jag lever. Tro det eller ej. Jag har varit frånvarande från bloggen av olika skäl. Exempelvis har jag deppat över den eviga vintern som aldrig vill ta slut, pluggat som en tok, umgåtts med diverse bra personer och hoppat på ett skribentjobb som håller på att dränka mig totalt. Upptagen-så-in-i-helvete tror jag att det kallas.

Idag jobbade vi i Illustrator i skolan för andra gången och jag tror bannemig att jag gjort detta i mitt förra liv. Skitkul var det ju. Detta är resultatet av en dags pulande i Södertörns struliga datasal:


Bilden föreställer undertecknad och är gjord utifrån foto av Andreas J.