Touching from a distance - en blogg om tankar och känslor.

Nu har jag jobbat min sista dag på Tre Rosor och det känns hemskt sorgligt. Men jag är ändå himla glad för att jag fått jobba där. Blev under eftermiddagen överraskad med en tårta. Hann inte knäppa den innan den var halväten, men här är den smakade versionen. Mums.



Det är en bomb på tårtan av förklarliga själ. Men det är internt och förklaringen är egentligen mest knäpp :-)

/A

Imorgon är slutet på en era och början på en ny för mig. En ny era vars innehåll fortfarande är ganska blurrigt. Jag jobbar sista dagen på jobbet. Restaurangen alltså. Lite smått ansträngande har mina dagar där visserligen varit. Men alltså, vad jag kommer sakna mina fina kollegor. Jag kommer säkert gå och längta efter majskonserver och jobbiga diettanter om några veckor. Bara för att jag har bestämt mig för att gå vidare.
Blicka framåt är det man kan göra. Det man ska göra. Jag har köpt en blomma till de på jobbet i alla fall.


bild här

Kram/
Anna

Här hemma i Stockholm är inte tåg riktigt min grej. Men det tror jag att det är ute i världen. Man kan ju hoppas i alla fall. Jag har nu börjat packa smått och inser att det ju kommer ta sju evigheter för mig att komprimera packningen till en lagom lätt sådan. I torsdags inhandlade jag inter rail-passet. Det fick man i ett litet fodral, som ser ut på det här sättet:


yeah

Puss/
Anna

Idag tar Amanda studenten! Hurra för henne :-) Nu ska jag till Uppsala och se henne studsa ut ur skolan.


Prickigt

/A

Mina resor under den gångna dagen har spenderats i filosofins anda. Jag har drömt mig bort på pendeln mellan Rosersberg och Helenelund med Minnesotacountry i öronen. Utan en Metro i händerna och utan en telefon mot örat. Det var mysigt och befriande. Och så sken ju solen, vilket adderade mys till myset. Mysigt. Jag gillar att filosofera. Det är min grej.

Med detta glider jag således in på att jag, om inte alltför många dagar, ska pysa till Rom för att möta upp Mirjam. Och sedan ska vi se oss om i Europa är tanken. Fint. Det som inte är lika fint är att team Anna och Mirjam inte besitter ett strålande lokalsinne och besitter en desto strörre allmän förvirring i många situationer. Några egenskaper som ju kan skapa en del försvåringar i sammanhanget. Till exempel är min laddare till kameran puts väck. Hur händer sådant egentligen? Men. Varför ska man krångla till livet? Det här går som det går ju.
Jag hoppas att sydeuropeiska människor besitter en stor förmåga att hjälpa vilsegångna tågluffarei alla fall.


(fin bild - osäker källa..)

/Anna