Touching from a distance - en blogg om tankar och känslor.

Idag åkte jag tunnelbana. Kanske inte ser mycket ut för världen, men just den här resan var lite annorlunda. Det var nämligen så att innertaket i vagnen hade trillat ner. Eller, rättare sagt, det skulle ha trillat ner om inte en kille i tjugofemåråldern stod och höll i det med båda armarna rätt upp. Det var trångt och svettigt i tunnelbanevagnen, som det nästan undantagsfritt är vid fyratiden. Men taket höll han i. Det syntes att han tyckte det var jobbigt, men han släppte det inte och lät det falla ner i huvudet på en pensionär, han stoppade inte in hörlurarna till ipoden lite nochalant och lämnade vagnen. Nej. Han stod kvar. När alla människor beter sig på det sättet, då kommer jag vara stolt över att vara människa. Så det så.