Om dumle i matlådan och otympliga luncher
Denna dag är speciell på det viset att den tar första pris i hur stressig en dag kan bli. Och hur svettig man kan bli medan man stressar. Trehundraåttio lunchgäster hade vi idag på jobbet och jag har sprungit som en tok.
Jag borde få ben som en fotbollsspelare och armar som en spjutkasterska. Dock verkar jag inte riktigt ha generna för det. Kanske lite bra också.
Dagen tar också pris för gulligaste gest från kollega. I all hast när den helgalna lunchen äntligen kommit till ett slut greppade jag min matlåda för att fara vidare till nästa jobb. När jag tittar ner i påsen ligger det typ tio dumlegodisar där. Måste bara le då. För mig själv. På pendeltåget. Kan ana vem det var som visste vad jag behövde, men är inte säker. Så fånigt glad man kan bli över fåniga saker.
Fast när allt kommer omkring är det nog egentligen de små, fåniga sakerna som är det fiffiga med livet.
/Anna
Jag borde få ben som en fotbollsspelare och armar som en spjutkasterska. Dock verkar jag inte riktigt ha generna för det. Kanske lite bra också.
Dagen tar också pris för gulligaste gest från kollega. I all hast när den helgalna lunchen äntligen kommit till ett slut greppade jag min matlåda för att fara vidare till nästa jobb. När jag tittar ner i påsen ligger det typ tio dumlegodisar där. Måste bara le då. För mig själv. På pendeltåget. Kan ana vem det var som visste vad jag behövde, men är inte säker. Så fånigt glad man kan bli över fåniga saker.
Fast när allt kommer omkring är det nog egentligen de små, fåniga sakerna som är det fiffiga med livet.
/Anna
Kommentarer
Trackback
