Touching from a distance - en blogg om tankar och känslor.

Smågluttar ut genom fönstret i väntan på det regn som utlovas. Än så länge är himlen helt mörkblå. Gott tecken med andra ord.

Jag ska berätta en sak. Lova att inte göra samma sak. Lova att aldrig öppna en jäst vakumförpackning med vitkål. Det gjorde jag idag. Och det luktar verkligen åt helvete. Verkligen. Men okej, det kan man väl stå ut med. Men. Det som är svårare att stå ut med är när chefen och andra människor knatar förbi mitt lilla salladsrum och det rycker ofrivilligt i deras näsborrar och de frågar vad jag gjort. "Vitkål" svarar jag. "Hehe, stackars dig" säger de. Men deras blick säger ungefär "visst, skyll på det". Så, det är inte att rekommendera.

I fredags gick jag modevisning, det var kul. När det kommer bilder ska jag lägga upp ett par. Så länge lägger jag här upp ett par från förra visningen på Grodan Sergel. Samma ställe som denna ägde rum.




Jag spatserar. Foto Megan L.

/Anna

Kära du, glöm inte att du är bäst. Och glöm inte att du snart kommer vara hemma. Och glöm inte att du snart kommer få hålla mig sällskap här på min ballkong. Och prata om livets upp-och nedgångar. Och kanske äta en glass eller två. Glöm inte det :)


Jag bjuder på denna tuffsiga bild. Only för you my friend, only for you.

Saknar dig!

Denna dag är speciell på det viset att den tar första pris i hur stressig en dag kan bli. Och hur svettig man kan bli medan man stressar. Trehundraåttio lunchgäster hade vi idag på jobbet och jag har sprungit som en tok.
Jag borde få ben som en fotbollsspelare och armar som en spjutkasterska. Dock verkar jag inte riktigt ha generna för det. Kanske lite bra också.

Dagen tar också pris för gulligaste gest från kollega. I all hast när den helgalna lunchen äntligen kommit till ett slut greppade jag min matlåda för att fara vidare till nästa jobb. När jag tittar ner i påsen ligger det typ tio dumlegodisar där. Måste bara le då. För mig själv. På pendeltåget. Kan ana vem det var som visste vad jag behövde, men är inte säker. Så fånigt glad man kan bli över fåniga saker.
Fast när allt kommer omkring är det nog egentligen de små, fåniga sakerna som är det fiffiga med livet.

/Anna

Det känns himla skönt att vara klar med arbetsproverna. Så knasigt befriande, men om även en aning naket. Jag har fixat och trixat i månader, och nu är det vad det kunde bli. Inskickat och klart. Även om förhoppningarna ska hållas millimeterlåga, kan jag inte låta bli att hoppashoppashoppas. Jag hoppas.

Hittade en ganska kul grej. Som en liten filmtwitter ungefär. Här.

Jag har lämnat Stockholm över helgen för en betydligt lugnare stad. Jönköping. (Nu låter det som jag bor mitt inne i stan i vanliga fall, men det kan det ju få låta som.) Det är inte soligt här. Men det är det tydligen i Stockholm. Sånt flyt jag har.
Här har jag satt mig mer eller mindre isolerat och jobbat på mina arbetsprover, det har gått helt okej faktiskt. Förrutom det har jag, syrran och kusinen myst på café med blankröda skinnbås, fyndat gamla grejor och promenerat. Och ätit polkagrisar, som är ett himla bra godisfenomen som aldrig någonsin går ur tiden. Sedan har Wilma (nedan) fått bada i Vättern, vilket är hennes absoluta passion i livet. Efteråt låg hon skakandes i soffan, lite väl kallt var detnog i vattnet, till och med för folk med päls.


Jag och en lagom road Wilma efter simturen.

Kram/ Anna

Jag rubricerar detta inlägg med ett himla sant påstående. För är det inte så? Alla vill vi vara något som vi egentligen kanske inte var från början, men nog sjutton blir vi det tillslut i alla fall. På något kruxigt vis lyckas den blyga tjejen i paralellklassen, som innan var världens snällaste, bli en av de tuffa och bitchiga. Precis som hon ville.
Och det lilla svarta fåret i klassen lyckas så småningom oftast med något förträffligt. Något som han nog aldrig hade bemästrat om det inte vore för hans smått skruvade hjärna. Ja, ni hänger med va.


bild

Och efter att dessa visa ord är sagda, kan jag berätta en kul sak. Hon jag jobbar med, tjejen med autism, hon får mig att skratta ibland. Idag berikades mitt sinne med ytterligare en anekdot.

En dag för några månader sedan fick hon för sig att hon skulle få inflammation i blindtarmen och tvingas operera bort den. Jag försäkrade henne om att det skulle hon inte. Men hon gav sig inte. Tillslut berättade jag om min kompis Hanna, som fick operera bort sin blindtarm när hon var liten, men som mår prima nu. Efter det kom det fler frågor. "Vad heter Hanna i efternamn?", "Har Hanna Springe något husdjur?", "Har Hanna varit kär i en kille?".... och nu pratar damen i fråga inte om något annat än Hanna Springe i Frankrike som hon varje dag tjatar om att få ringa. Hon vet att Hanna Springe (fast hon säger det som ett ord "hannaspringe") har långt, ljust hår, hade en sköldpadda när hon var liten och nu har hon själv uppfunnit Hannas pojkvän - Göran. "Hanna och Göran gör så (pussljud)" och så smackar hon med läpparna.
Jag låter Göran vara Hannas pojkvän. Tror hon förlåter mig.



bäver (till David)

Puss/
Anna

Jag lyckades cykla på en person idag. En gymnasieelev på Arlandagymnasiet, vars klass äter lunch i restaurangen där jag jobbar varje dag. Visst "hur lyckas man?!" tänker du nu. Jag förstår det, men det frångår tyvärr inte faktumet att jag faktiskt lyckades. Hon backade ut ur en folkmassa som jag trodde mig ha koll på. Så fel jag hade. Hon tippade åt höger och jag åt vänster, runt oss stod hennes gymnasiekompisar och flinade åt den klantiga mattanten. Få saker gör mig så obekväm som situationer där jag ofrivilligt hamnar i centrum på grund av min klantighet. Tyvärr händer det med kortare mellanrum än jag egentligen skulle önska.

Jag cyklade därifrån med ett blossande ansikte och ett lättare skrapsår, samt ett bubblande skratt. Man kan liksom inte annat än skratta när sånt här händer.

/A

Den här tjejen är nog den sötaste jag sett. Kolla in hennes blogg också, du kommer inte ångra dig.

Grattis mamma! Denna finfina majdag vill jag endast exklusivt gratulera min superbt magnifika mor på hennes femtioårsdag. Min mamma är en helt fantastiskt fin mamma samt en himla god vän som jag kan säga allt till. Är väldans glad att jag har en sådan :-) Så igen, ha den äran mamsen!

Hur dumt är det inte att det nästan är omöjligt att ta bort ett konto på facebook? När en person dött till exempel. Idag skulle en amerikansk bekant till mig firat sin tjugotredje födelsedag. Men han dog för ett år sedan, i en crossolycka. Men lik förbaskat står det på facebooks startsida att han fyller år idag. Det är ogenomtänkt. Mycket ogenomtänkt och himla dumt bara.


källa

Igår var det valborgsmässoafton och det firade jag och Mirjam med öl på Tranan. Yes :-)
/Anna