Touching from a distance - en blogg om tankar och känslor.

Hej. Jag lever. Fint va? Bloggen har under sommaren och under höstens första månader lagts på is av diverse mer eller mindre förklarliga anledningar. Men. Nu är hon tillbaka. En fredagskväll i oktober tog hon modet till sig. Det här med att skriva har blivit en sådan prestigegrej för mig. Jag pluggar på informatörsprogrammet, och där inbillar sig alla att de kan skriva. Snacka om att stämningen blir pressad när man, som jag i förra veckan till exempel, blir totalsågad av lärare och opponentgrupp för en text. För språket. Man blir lite lång i ansiktet. Givetvis är inte denna lilla incident anledningen till att jag och bloggen har tagit en paus i vårt förhållande. Det bara blir så för mig ibland. Jag klottrar block och kvitton fulla av idéer. Men i nio fall av tio är det på kvittot det stannar. Tyvärr. Ska försöka ändra på det. Ett steg i taget.

Jag har i alla fall varit i USA, tagit körkort och färgat håret under min frånvaro från bloggosfärmolnet. USA var fantastiskt, som alltid. Körkortet finns idag nedstucket i min plånbok och jag vågar med nöd och näppe ge mig ut i trafiken ensam. Håret var rött. I cirka en vecka. Nu är det tillbaka till sitt gamla jag igen.









Ur sommarens arkiv. Colorado, Minnesota, New York. Splendid!

Idag är dagen då jag tar flyget till Amsterdam, sover på den flygplatsen i några timmar, och efter det ger mig upp i luften igen för att slutligen landa i Colorado. Jag har längtat efter syster i ett år nu och äntligen är det dags att få se hur hon har haft det! Därefter bär det av mot Minnesota och gamla värdfamiljen och kompisar. Efter det väntar New York i tio dagar. Jag är avundsjuk på mig själv. Hej så länge. Är tillbaka om tre veckor om jag inte får chans att blogga under resan :-)




usa för tre år sedan

Den här veckan har jag nästan alla mina bästa personer inom en radie på max några mil. Det händer inte så ofta. Om två veckor är vi bokstavligen på varsin sida jordklotet igen. Vi hade picknick på mitt golv igår och det var längesen det smakade så bra.

Idag blir min lillasyster myndig. Grattis min älskade söta! Snart ses vi igen <3

Denna fredag hänger regnet i luften. Imorgon förmiddag hänger jag i luften. I luften påväg mot Polen närmare bestämt. Spontant, roligt och spännande. Har nämligen aldrig någonsin satt min fot i landet i fråga, och jag vet egentligen inte så mycket heller. Det kommer bli urkul har jag på känn.


Ikväll ska jag dock hänga med Maja. Måste få min dos ju.

Den fina och helt fantastiska saken som hände i tisdags var detta lilla mirakel. Hon heter Maja, är mindre än en normalstor katt och har sylvassa tänder som hugger jättelöst i allt som rör sig. I det mesta annat också faktiskt. Vi hämtade henne i Åtvidaberg på tisdagskvällen och en trasig bil och en resa i en trång bärgare senare kom vi tillslut fram till hennes nya hem. Hon gör mig himla glad.

Idag ska det hända en fantastisk sak. Jag talar om vad det är lite senare. Men på grund av den här helt fantastiska saken gör det inte mig så mycket att det snöar idag, den tredje maj.

Det snöade i alla fall hur som helst inte i helgen när det var valborgsmässoafton och så. Jag spenderade dagen i det smockfulla Uppsala med dett knippe bra personer.

Nej. Jag skriver inte så tätt här för tillfället. Och nej. Jag har ingen vettig förklaring till det. Ibland är det bara så det faller sig. Och då får man acceptera det med. På tisdag har jag en deadline och jag är långt ifrån färdig med det. Men så är det och på något kruxigt vänster brukar det ju lösa sig ändå.

Idag tyckte vi att det var en på tok för fin fredag för att inte sitta några timmar i Kungsträdgårdens småfuktiga gräs efter skolan och titta och lukta på körsbärsträden, prata strunt och äta glass.

Imorse vid halv fem pep han ut genom dörren. Och jag saknar redan. Saknar så det skaver. Värker. San Francisco ska vara fint ju. Ta det piano love.

Vet ni vad. Jag stör mig något fruktansvärt på alla plastpåsar som hamnar i min ägo utan att jag märker det. Avskyr dem! De flyger runt som små prassliga löv och är bara i vägen. Jag glömmer alltid att ta med en påse när jag går och handlar. Så jag köper alltid en ny. Så oerhört onödigt. Från och med nu ska jag ändra mitt beteende. Bannemig. Och kanske slippa detta förstklassiga I-landsproblem?



Inte riktigt ok..

Jag är så oerhört lättad. Och jag är, på ett ungefär, 22750 ord lättare. Det är lätt att vara jag den när snöiga fredagen. I förmiddags skrev jag äntligen klart de nittioen artiklar som jag kämpat med i tre veckor. För ett jobb som jag visst inte riktigt hade utrymme för. Men som jag gjorde plats för och som jag skakigt seglade i mål med idag.

Det känns så ofantligt bra. Det är underbart veta att jag kan ju faktiskt, även fast jag aldrig egentligen trott det. Tror det knappt fortfarande, men blir påmind lite då och då. Idag blev jag det. Fler artiklar kommer jag såklart att skriva, men inte den här helgen i alla fall. Ikväll ska jag hem till mamma och äta sushi (jag skolas sakta men säkert in med denna mystiska maträtt, cirka tio år senare än de flesta andra.. mmvadgottdetärmedråfiskmuuuuumsdetärgottmedråfiskdetärdetdetärdet...)



Glömt varifrån. Sry.

Igår, idag och imorgon. Det kommer bli annorlunda nu. Jag är inte nitton längre. Och gud så tacksam jag är för att jag inte är nitton längre. Jag hade en bild av vad det var som jag egentligen ville vara. En bild i glas med alldeles för höga kontraster. Men så krashade den. Rakt in i en stenvägg. Och kvar är jag. Utan skal. Utan taggar. Bara en vanlig människa med en smula hopp om framtiden.

Tjugotvå är en bra ålder säger de. Men jag tror trettio är ännu bättre. Det droppar från taken och jag inser att jag är ännu en vår närmare framtiden. Närmare allt det där. Det är bra att leva. Det är det.

Idag och tre dagar framåt har jag det eminenta privilegiet att vakta och umgås med Misan och Nona medan resten av familjen är i Orsa och åker skidor. Klart jag också vill åka skidor, men ibland kallar plikten, och i det här fallet var det skolan som inte tillät något nedförsvischande för min del. Men jag har inte riktigt något problem med att ge dessa två små lite uppmärksamhet heller :-) Jag skriver och de ligger bredvid och såsar.

Hejsan hoppsan. Gissa vad? Jag lever. Tro det eller ej. Jag har varit frånvarande från bloggen av olika skäl. Exempelvis har jag deppat över den eviga vintern som aldrig vill ta slut, pluggat som en tok, umgåtts med diverse bra personer och hoppat på ett skribentjobb som håller på att dränka mig totalt. Upptagen-så-in-i-helvete tror jag att det kallas.

Idag jobbade vi i Illustrator i skolan för andra gången och jag tror bannemig att jag gjort detta i mitt förra liv. Skitkul var det ju. Detta är resultatet av en dags pulande i Södertörns struliga datasal:


Bilden föreställer undertecknad och är gjord utifrån foto av Andreas J.

<3