Touching from a distance - en blogg om tankar och känslor.

Jag rubricerar detta inlägg med ett himla sant påstående. För är det inte så? Alla vill vi vara något som vi egentligen kanske inte var från början, men nog sjutton blir vi det tillslut i alla fall. På något kruxigt vis lyckas den blyga tjejen i paralellklassen, som innan var världens snällaste, bli en av de tuffa och bitchiga. Precis som hon ville.
Och det lilla svarta fåret i klassen lyckas så småningom oftast med något förträffligt. Något som han nog aldrig hade bemästrat om det inte vore för hans smått skruvade hjärna. Ja, ni hänger med va.


bild

Och efter att dessa visa ord är sagda, kan jag berätta en kul sak. Hon jag jobbar med, tjejen med autism, hon får mig att skratta ibland. Idag berikades mitt sinne med ytterligare en anekdot.

En dag för några månader sedan fick hon för sig att hon skulle få inflammation i blindtarmen och tvingas operera bort den. Jag försäkrade henne om att det skulle hon inte. Men hon gav sig inte. Tillslut berättade jag om min kompis Hanna, som fick operera bort sin blindtarm när hon var liten, men som mår prima nu. Efter det kom det fler frågor. "Vad heter Hanna i efternamn?", "Har Hanna Springe något husdjur?", "Har Hanna varit kär i en kille?".... och nu pratar damen i fråga inte om något annat än Hanna Springe i Frankrike som hon varje dag tjatar om att få ringa. Hon vet att Hanna Springe (fast hon säger det som ett ord "hannaspringe") har långt, ljust hår, hade en sköldpadda när hon var liten och nu har hon själv uppfunnit Hannas pojkvän - Göran. "Hanna och Göran gör så (pussljud)" och så smackar hon med läpparna.
Jag låter Göran vara Hannas pojkvän. Tror hon förlåter mig.



bäver (till David)

Puss/
Anna